Weavers

Exhibition at Schaper Sundberg Gallery, May 2001

5 lambda prints mounted on aluminium, 32 x 49 cm to 74 x 60 cm
text (not translated)

From a fifty minutes video sequence of the gallerists everyday work, five stills are choosen and adapted to take on the gallery space in theire own terms. The text describes the cosueqences of narrowing the distance between the art object and what’s depicted. A point of disappearence or an interface to the modernistic art-object.

Utställningstext (In Swedish)

Vävare Utställningen består av fem digitala videostillbilder kopierade direkt på fotografiskt papper, utan negativ. Bildurvalet är gjort utifrån ett material om ca 60 000 bilder. Personerna på bilderna är de båda galleristerna Mia Sundberg och Claudia Schaper och skildrar dem i deras vardagliga arbete. Inte på ett uttömmande sätt utan bara så pass att gallerirummet görs aktivt och en viss dramatik mellan bilderna kan uppstå.

Av titelns olika förbindelser med utställningen vill jag nämna tre här. För det första datorns och därmed den digitala bildens tekniska ursprung i väveriets hantverk och de snillrika vävmaskiner som konstruerades på 1800-talet. Den andra förbindelsen utgörs av bildernas yta som trots den fotografiska kemin (den dolda) återger det digitala (det abstrakta) på ett nästintill sensuellt textilt vis. För det tredje refererar titeln till den funktion vi tilldelats som konst-intressenter där den väv av mening som bildas i konsten och upprätthålls av viljan till det allmängiltiga, innebär att ingen part kan inta en utanförställning utom i kraft av en ofrivillig exkludering.

Utställningen utgör för mig en slags grundforskning och bildar ett skelett för vad bilder kan och inte kan uträtta.

I Östeuropa, före järnridåns fall, var det vanligt att man i skyltfönster visade bilder på de personer som arbetade i butiken. Förmodligen var det ett påbud uppifrån om att dessa bilder skulle finnas där. Eftersom Marxismen värderade människans arbete högt var de som arbetade i butiken minst lika viktiga som den produkt man hade att erbjuda. På motsvarande sätt kan galleristens värdeskapande funktion närma sig konstens totala värde om man accepterar den rådande institutionella idén om konst som säger att om något visas på ett galleri, eller i ett annat vedertaget konstsammanhang, så är det konst. Genom att göra galleristerna till själva konstföremålet förskjuts den givna rollfördelningen. Då exotismen är minimerad behöver bilderna heller inte bära upp och markera ett avstånd utan snarare, genom motivens vardagliga närvaro i rummet, inringa skillnaden mellan konstnärens och ”institutionens” värdeproduktion. Oavsett om bilderna utgör en hyllning eller en kritik, är det själva krympningen av avståndet som är av intresse. Det kanske inte ens går att urskilja någon ”produkt”?

Bildernas motiv är i första hand en rörelse mellan början och slutet, en motor för vad som måste finnas där. Den precision jag försöker uppnå gäller hur just dessa bilder agerar i förhållande till hur andra bilder agerar i världen. I dialog med Brancaccikapellet och diverse dokusåpor befolkas rummet. En specifik relation upprättas mellan bilderna, platsen, betraktaren och konstens meningsskapande nivåer som låter bilderna ge en bestämning åt det faktum att vi ser på dem just här. De ser tillbaka mot dig, mot mig som gjort dem, mot personerna som återges, mot apparaterna som framställt dem, mot den kulturella kontext vi lever i och mot bildernas egen estetik. I denna dynamik kilar en intelligens sig in bortom inblandade agenters inverkan och sätter en gräns för vår språkliga räckvidd. Jag finner detta både djupt tillfredsställande och oroande då jag inser att den entitet som presenterar sig intresselöst, inte är någon jag valt, utan tycks visa sig genom friläggning.